FNF logga

MATA VINTERFÅGLARNA!


I vårt land finns det ca 100 miljoner fågelpar. Om man räknar med att dessa under sommaren får i genomsnitt tre ungar på vingarna per par, skulle det totala höstbeståndet i Sverige uppgå till ca 500 miljoner fåglar. Av dessa övervintrar 5-6%, dvs. över 25 miljoner. Ytterst få av dessa är stannfåglar i den mening att de blir kvar på häckplatserna hela vintern. De flesta landlevande småfåglar slår sig tillsammans i större eller mindre flockar och stryker omkring sökande efter platser där näringstillgången är god. Många drar in till bebyggelsen och utfodringsplatserna.

Milda höstar och förvintrar kan få en del flyttfåglar att dröja sig kvar och eventuellt försöka övervintra. För dem innebär en hastig försämring av vädret katastrof, speciellt om väderomslaget inträffar sent och fåglarnas flyttningsdrift har avtagit eller försvunnit helt. Dessa fåglar och våra ”naturliga” övervintrare kan vi hjälpa genom vinterutfodring.

Figur 1 visar två vanliga typer av utfodringsanordningar. Typ 1 är ett fågelbord av ”hus-modell”. Det är av trä och är lätt att tillverka själv. Det lutande taket bör vara väl tilltaget för att förhindra att fågelmaten täcks av snö. Om man vill förhindra att större och ”oönskade” fåglar kommer och tar för sig av de utlagda godbitarna, kan sidornas öppningar reduceras till mindre ”fönster”. De släpper endast in de småvuxna matgästerna.


















Figur 1. De två vanligaste typerna av fågelbord. Teckning: Lars Jonsson



Fågelbordet monteras på en pinne (t.ex. på ett kvastskaft) eller hängs upp i ett träd. Placerar man fågelbordet på detta sätt hindras möss, råttor osv. att förse sig av maten som är avsedd för småfåglarna. Denna typ av foderplats måste rengöras ofta och noggrant. Risken för överföring av smitta mellan fåglarna är stor, eftersom deras exkrementer sprids bland fodret.

Typ 2 är en foderautomat, som är vanlig i handeln. Den tillverkas i plast eller lättmetall och är avsedd att hängas upp i exempelvis träd. Fåglarna sitter på sittringen och plockar till sig frön ur matskålen som automatiskt fylls på från centralcylindern. Fåglarnas exkrementer faller till marken och risken för spridning av sjukdomar reduceras avsevärt.

Vad skall man ge fåglarna att äta? Ju mer varierat matutbudet är, desto fler olika fågelarter kan tänkas dyka upp på fågelbordet. Några av de vanligaste fågelbordsarterna visas i planscherna I-III. Mycket av det normala hushållets matrester är användbart som vinterfoder. Exempelvis kan kokt potatis, frukt och gammalt bröd läggas ut. Fisk- och köttrester kan användas så länge det är minusgrader. Basfödan är dock solrosfrön, spillsäd och havregryn.

Foderautomaten lämpar sig bäst för frön. Den bör dock, liksom fågelbordet, kompletteras med fett eller talg. Talg i bitar eller som smälts och hällts i t.ex. pappersmuggar och hängts upp i ett snöre är mycket omtyckta av t.ex. mesar och större hackspett. En delad kokosnöt kan också med fördel hängas upp.

Foderplatsen bör ligga i lä, men ändå så att fåglarna har god sikt och fria flyktvägar. Placera gärna fågelbordet nära någon tät buske, som kan tjäna som tillflykts-, utkiks- och viloplats för fåglarna. Man bör också tänka på att anbringa utfodringsplatsen på ett sådant sätt i förhållande till eventuella fönster, att fågelkollisioner mot rutorna undviks. Fåglarna får inte uppfatta reflexerna i glaset som en möjlig flyktväg från fågelbordet. Man kan avsevärt reducera spegelbilderna, och risken för olyckor, genom att ha ljusa gardiner eller persienner fördragna. Fågelbordet kan också monteras vid fönster, på fönsterblecket eller fönsterbågen. Denna placering möjliggör närstudier av besökarna.

Har man en gång börjat med vinterutfodring av fåglar, kan korta uppehåll, som en vecka, medföra att en del av stamgästerna dör av svält. Fåglarna vänjer sig snabbt vid det överskott av mat som finns att få och blir relativt fast bundna till ”sin” foderplats. I samhällen och villaområden där fåglarna utfodras på flera närbelägna platser får kortare uppehåll i matningen inga allvarligare konsekvenser för vinterfåglarna.

Lycka till med fågelbordet och dess gäster!


TEXT: P-G BENTZ































Fågelbordsarter I: 1. Sparvhök, ung hane; 2. skata; 3. kråka; 4. nötskrika: 5. större hackspett, hane; 6. turkduva; 7. rapphöna; 8. fasan, tupp och höna.

Teckning: Lars Jonsson.



































Fågelbordsarter II: 1. Koltrast, hane; 2. björktrast; 3. stare, vinterdräkt; 4. sidensvans; 5. nötväcka; 6. rödhake; 7. grönsiska; 8. gulsparv; 9. svartmes; 10. blåmes; 11. talgoxe. Teckning: Lars Jonsson.
































Fågelbordsarter III: 1. Järnsparv; 2. pilfink; 3. gråsparv, hona och hane i vinterdräkt; 4. bergfink i vinterdräkt, överst hane , underst hona; 5. bofink, hane i vinterdräkt; 6. domherre; 7. stenknäck i vinterdräkt; 8. grönfink, hane.

Teckning: Lars Jonsson.





























Falsterbonäsets Naturvårdsförening

Naturskyddsföreningen i Vellinge kommun

TILLBAKA

information.html

HEM   

PROGRAM

KURSER   

TRYCKSAKER

MEDLEMSKAP

VÅRA PROJEKT

INFORMATION

YTTRANDEN

KONTAKT

falsterbonasets_naturvardsforening.html
trycksaker.html
medlemskap.html
vara_projekt.html
information.html
kontakt.html
yttranden.html
kurser.html
program.html

Falsterbonäsets Naturvårdsförening (FNF) är en partipolitiskt obunden ideell förening, bildad 1970 som en krets inom Naturskyddsföreningen och Naturskyddsföreningen i Skåne.


FNF vill verka för att öka värdet på natur- och kulturmiljöer inom Vellinge kommun. Vi vill genom att värna, vårda och visa dessa värden bidra till en mer hållbar utveckling. I detta syfte driver FNF aktuella frågor och utvecklingsprojekt. Föreningen anser att det krävs genomtänkta visioner för att skapa ett attraktivt och långsiktigt hållbart samhälle.


Som remissinstans vill vi påverka Vellinge kommuns fysiska planering samt deras behandling av olika natur- och kulturmiljöärenden.


Föreningen har för närvarande ca 1000 medlemmar.